Julen skulle varit outhärdlig – om det inte vore för musiken

December

En trött period med mörka eftermiddagar och smutsgrått väder ska under 24 dagar bli till julanda.

Hur?

Vem kan låta bli att le när småbarnen står nyvakna i sina pepparkaksdräkter och sjunger ”tippetippetipptapp”? Du blir förbannad och stormar ut med starka känslor av ångest på grund av jordens potentiella undergång.

Skulle inte tro det va.

Eller när du i mataffären hör Kvinnaböske skråla för full hals om ”gran i stan” eller Adolphson och Falk rapa om ”rymligare säck, segare knäck och fetare fläsk från grisen”. Uppfordras inte en liten känsla av entusiasm när du i fikarummet, på väg mot kopp sex kommer på dig själv mässa att ”santa claus is coming to town”? Då bankar du näven i bordet och börjar befästa ditt inre onda att styckmörda tomten och emigrera till Peru.

Skulle inte tro det va.

Tänk en jul utan snapsvisor om ”tomtegubbar som lustiga vill vara”, eller saxofonen som spelar när Tage Danielsson pratar om den 14-årige pojke som vill ta från de rika och ge till de fattiga? Det är ju så ofattbart störig musik – öronen brinner, du slår av ljudet!

Skulle inte tro det va.

De två hundarna som delar på en portion frikadelli med pasta under Kalle ankas julafton, en stumfilm tänker jag att det borde vara.

Tänk om

Att stå vid spisen med den förbaskade risgrynsgröten som konstant bränner fast trots myntet under kastrullen eller köttbullssmeten som fått för mycket kryddpeppar i sig så nu är hela julbordet förstört. Hur i bövelen skulle vi orka hantera dessa enerverande små traditionsmotgångar om vi inte i fjärran hörde Peter Jöbacks ljuva stämma sjunga om att ”komma hem igen till jul.”

December är en påtvingat produktiv månad. Sill ska läggas in, klappar ska handlas och jobb ska göras – vad är det som gör att vi fortsätter sträva efter att uppnå den magiska julandan? Är det Tomten som brainwashar oss? Nej, det är the soundtrack of our lives – julmusiken – som håller oss på banan.