Kulturen blickar bakåt – vad säger det om vår samtid?

Förra veckan scrollade jag förbi ett inlägg på Instagram som hävdade att biografen håller på att dö ut. Det kändes som ett rop på hjälp – och sådana har jag svårt att ignorera. Nästan instinktivt väcktes en längtan efter att gå dit igen. Som en motreaktion. Kanske också som en flykt.

Senast jag blev riktigt tagen av en film var när jag såg Wicked. Jag, som annars brukar hålla musikaler på armlängds avstånd, satt helt fängslad. Inte en enda gång sneglade jag på klockan. För mig är det det yttersta betyget.

I en färgsprakande och magisk värld får vi följa två häxor – den rosa perfektionen Glinda och den gröna utbölingen Elphaba och se hur deras relation slingrar sig fram i takt med att världen runt dem förändras. Ariana Grande är en självklar stjärna, men det är inte hon som glänser mest. Det gör berättelsen. Det handlar om vänskap, om normer och om modet att vara annorlunda.

En helt annan typ av magi, mörkare och betydligt mer verklighetsnära, mötte mig i onsdags när jag såg I’m Still Here – ett brasilianskt drama djupt rotat i samtid och historia. Det var en regnig onsdag på biografen Victoria på Södermalm. Vi var bara sju personer i salongen, vilket gjorde upplevelsen ännu mer intim.

Filmen skildrar livet i ett Rio de janeiro där militärhelikoptrarna åker över stränderna och där en mamma försöker hålla ihop sin familj efter att pappan förts bort av diktaturen. När eftertexterna rullade satt jag kvar med hundra gnagande tankar.

Det märks att vi på senare tid dragits till berättelser som skildrar krig och historiska skeenden. Det är som att kulturen vill fånga världen så som den är – och har varit. I en tid då det är krig i flera delar av världen, och då ledare med starkt konservativa värderingar vinner mark, växer oron. Även om vi sitter trygga i huvudstaden, likt invånarna i Hunger Games, är rädslan för världsläget ständigt närvarande. Det känns ibland apokalyptiskt.

Jag försöker hålla Hans Roslings bok Factfulness i minnet – hans budskap om att världen faktiskt blir bättre. Men oron släpper inte. Är det verkligen så? Vågar jag tro på det? 

Det tycks finnas en växande hunger i kulturen efter att förstå både vår historia och vår samtid. Kanske för att vi hoppas kunna lära oss något. Men det finns också en sorglig känsla av upprepning. Som om vi gång på gång försöker säga till oss själva: glöm inte vad som har hänt. Samtidigt som historien viskar tillbaka ni kommer att göra om det ändå.

Vad betyder det att kulturen i dag så ofta blickar bakåt? Är det en vilja att bearbeta det förflutna, att förstå våra misstag? Eller är det ett uttryck för vår maktlöshet inför det som sker just nu – krig, klimatkris, polarisering?

Kanske håller biografen på att dö ut som plats, men inte som ritual. Vi behöver berättelserna mer än någonsin. Oavsett om de tar oss till ett smaragdgrönt Oz eller till 1970-talets Brasilien. För de speglar oss. De visar både det vi drömmer om – och det vi är rädda att glömma.

Så kanske är det inte bara en flykt att gå på bio. Kanske är det också en påminnelse. Om vilka vi har varit. Och vilka vi fortfarande kan bli.