Hur finns man där när någon inte längre orkar?

Självmord blir allt vanligare bland unga. Många tycker att det är jobbigt att prata om psykisk ohälsa. Hur finns man där och vad kan man göra när någon som står en nära inte längre mäktar med?

“Utan dig i mitt liv…”

“Vi får hjälpas åt, tillsammans.”

“Jo, men jag orkar inte mycket längre till.”

Så såg en del av en Messenger-konversation ut med en av mina närmsta vänner tidigare i år. Jag hade precis kommit hem på fyllan efter att ha umgåtts med honom tidigare under kvällen. Han har sina problem och var tvungen att lämna plötsligt den kvällen, någon timme innan övriga drog.

Hur hanterar jag det? Att han inte var okej förstod jag redan när det var dags att ta farväl, hur mycket han än insisterade för det motsatta. Ändå är det en vuxen människa, det går inte att hålla fast honom. Framförallt kan jag sätta mig in i exakt hur tankegångarna går.

Det här är helt och hållet från mitt perspektiv men när du känner att livet inte är värt att leva, stöter du bort allt runt omkring dig. Du som lider av suicid vill avsäga sig allt ansvar. För att få konsekvenserna att bli minimala. För vilka är det som får betala för ditt beslut? Jo, det är de som blir kvar.

Hur vet jag det? För jag har varit där själv. Man lever med en naiv tanke att om man isolerar sig helt och hållet från sin omgivning, så kommer de inte att sakna dig. Tvärtom lär dock de som bryr sig, på riktigt, snarare undra resten av sina liv varför man inte sträckte ut en hand. Däremot om man bara ser en utväg, så resonerar man inte så.

Därför kände jag någon form av lättnad när min vän skrev, hur tung konversationen än är. Det är ett tecken på att han fortfarande söker sig till sin omgivning, en utsträckt hand. Ofta söker jag kontakt med vänner som jag vet mår dåligt. Men är det allt man kan göra?

Män, enligt min erfarenhet, har det otroligt svårt att öppna upp sig. Det finns en rädsla att framstå som svag, sårbar. Hur mycket det än kan tjatas om att det är fel att tänka så, så upplever jag inte att det är obefogat. Människor blir obekväma av att prata om saker som känns jobbigt.

Jag har någon naiv tro att vi måste ändra det tankesättet. Ta verkligheten för vad den är men försök ändra den till något bättre. Känn inte att det är jobbigt att prata om tunga grejer, känn snarare hur bra det känns att hjälpa någon. Det löser såklart inte ett problem alldeles för komplext för att lösa i en krönika men det kan göra mycket. Undertecknad är ett bevis för att det kan rädda liv. 

Självmord är idag den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15 till 44. Så ska det inte behöva vara.