*Stel hissmusik spelas*

Igår bestämde jag mig för att börja sticka en halsduk, som så många gånger förr. Varje gång jag börjar med ett nytt stickprojekt behöver jag börja om minst fem gånger. Det blir alltid för brett, jag har använt för stora stickor, jag har stickat för hårt, jag har stickat för löst. Igår var inget undantag.

För er som inte är tjugonågonting med en pensionärshobby (stickning), kan jag informera om att det alltid tar en evighet innan man ser någon utveckling på en halsduk. Man stickar och stickar och stickar tills (det känns som om) handlederna blöder och stycket förblir ändå bara några få centimeter, sen vips, så har man stickat en halvmeter. Jag satt i flera timmar. Plötsligt var klockan tre på natten, och jag skulle gå upp om fyra timmar.

Följden av detta blev givetvis att jag försov mig. Jag vaknade en hel timme för sent. Jag bor på våning tolv, och ibland händer det att hissen får för sig att åka upp någon våning extra för att hämta upp någon annan innan den plockar upp mig.

När hissdörrarna gled upp denna morgon mötte jag ett ansikte jag kände igen. Den första veckan i skolan, när jag precis hade flyttat in, stötte jag på samma kille i hissen. Den gången var det eftermiddag och jag var på väg ner för att testa falafelvagnen precis utanför porten. Jag minns att han då frågade vad jag pluggar, varpå jag artigt men kort svarade ”journalistik” och log. Han sa då: ”Ah shit, jag har hört att AI kommer ta över.” Jag skrattade lite nervöst och svarade: ”Det hoppas jag inte, då är min framtida karriär förstörd.” Vi sa hejdå medan jag skyndade iväg mot falafeln och tänkte: Fan, stelt småprat.

I morse förstod jag att han uppenbarligen inte kom ihåg den konversation vi hade för ett halvår sedan. När jag klev in i hissen dånade Håkan Hellström i mina öron. Om killen i hissen inte hörde Hellströms falska stämma skrika Bara blunda och håll fast, som två boxare i sista ronden läcka ut ur mina öron, borde han åtminstone ha sett mina stora svarta hörlurar. Men det struntade han helt i. Jag hörde ingenting, men såg att han sökte kontakt, så jag drog ena luren åt sidan från örat.
– Godmorgon, vad pluggar du? sa han, lite för snabbt.

Återigen svarade jag med ett litet leende och ett artigt men kort:
– Journalistik

Exakt samma konversation följde. Samma ton, samma timing, samma känsla av att det här inte var en konversation, utan ett inspelat spår som bara triggas i hissmiljö.
– Ah shit, jag har hört att AI kommer ta över.

…

Jag måste sluta sitta uppe och sticka halsdukar för sent.