Kicki Bengtsson – från Viksjövallen till världsarenorna: “Dygnet räckte knappt”

Nu är VM-kvalet för Sveriges fotbollsdamer igång. Järfälla i Fokus möter VM-legenden Kicki Bengtsson, 56, för ett samtal om hennes karriär, rötterna i Järfälla och damfotbollens utveckling.

– Det var hundra procent jobb och hundra procent fotboll.

▪ Kicki Bengtsson började spela fotboll som barn i IFK Viksjö och utvecklades snabbt trots enkla förhållanden och motgångar.
▪ Efter en konflikt kring övergången till Hammarby tog hon steget vidare och nådde landslaget, samtidigt som hon kombinerade jobb och fotboll.
▪ Höjdpunkten blev VM-silvret 2003; idag är hon fortsatt engagerad i fotboll trots skador.
Sammanfattningen har gjorts med hjälp av AI och är kvalitetssäkrad av Järfälla i Fokus.

16:57, Hammarby IP. Det är onsdagskväll i april och solen skiner. En drös grön-och vitklädda barn med gympapåsar skuttar in genom gallergrinden mot konstgräsplanen med stressade föräldrar hack i häl. Några minuter senare dyker en något mer rutinerad fotbollsspelare upp och slår sig ner på läktaren.

Viksjöfödda Kicki Bengtsson har spelat 157 landskamper, vunnit VM-silver och tilldelats Diamantbollen två gånger. Dessutom har hon spenderat otaliga timmar på fotbollsplanen framför sig – hela elva säsonger i Hammarbys IFs tröja.

Men innan hon blev en av Sveriges största fotbollsspelare var Kicki Bengtsson inte så olik knattarna på Södermalm.  

I slutet av sjuttiotalet tränar IFK Viksjö på en grusplan utanför Viksjöskolan. Det är här sexåriga Kicki snörar på sig fotbollsskorna för första gången. 

– Idag fattar jag inte hur man kunde spela på grus. Man hade ju skrubbsår över hela benen. Jag tycker att fotboll ska spelas på riktigt gräs, säger hon.

Skrubbsåren till trots fastnar Kicki för fotbollen och hon ska komma att träna för IFK Viksjö i tolv år. Hon och laget förlorar sin allra första match – hon minns inte hur många mål det rörde sig om, bara att det var väldigt, väldigt många.

– Tiden där var jätterolig. Efter den matchen vann vi mycket, säger hon.

När Kicki är arton och har några år i Viksjös A-lag bakom sig får Hammarby IF upp ögonen för henne. Men IFK Viksjös ordförande vill inte släppa den unga talangen och begär flera miljoner av Hammarby IF.

– Men Hammarby hade jättelite pengar. Och sådana summor existerade hur som helst inte alls i damfotbollen på den tiden, berättar hon.

Det blir dålig stämning i klubben. Många blir arga på ordföranden och menar att det är dåligt för Kickis utveckling att stanna. En av dem är hennes dåvarande tränare Peter Boltzius, en person som betyder mycket för henne under Viksjöåren.

– Vi trivdes ihop. Han gjorde mig bra, tog mig dit jag behövde komma för att bli värvad. Och så visste han hur man får ihop ett bra lag, säger Kicki. 

Efter att hon själv sätter ner foten släpper ordföranden Kicki till Hammarby IF och karriären tar fart på riktigt. Hon pekar mot den stora läktaren till höger om planen och berättar att den inte fanns när hon började – mycket har förändrats. Här börjar hon snabbt att utvecklas, och det tar inte många år innan hon spelar sin första landslagsmatch. 

Till skillnad från dagens landslagsspelare som kan livnära sig på sporten, jobbar Kicki vid sidan av fotbollen under större delen av sin karriär. De första åren i Hammarby IF jobbar hon på en lunchrestaurang. 

– Det var hundra procent jobb och hundra procent fotboll. Det var knappt så att dygnet räckte till. Idag kan ju tjejerna livnära sig på fotbollen, det är stor skillnad från min tid, säger hon. 

I oktober 2003 står Kicki och resten av landslaget på arenan Home Depot Center i Los Angeles, USA. Den lilla tjejen från Viksjö spelar för VM-guld och det sitter över 26 000 personer i publiken. Luften är tung av förväntan.

–  Jag minns det så väl. Det kommer jag nog alltid göra, säger Kicki. 

Efter nittio minuter är ställningen 1-1 och matchen går till förlängning. Då gör Tyskland mål och alla drömmar om VM-guld grusas.

– Det var hemskt. En hemsk känsla, säger Kicki. 

Hon blickar ut över fotbollsträningen som är i full gång några meter längre bort.

– Men efter ett tag kändes det häftigt, när man märkte hur många som hade tittat på matchen och mottagandet vi fick i Kungsträdgården när vi kom hem. Det var ju ett VM-silver! Det absolut största som har hänt lagmässigt under min karriär.

Trots att hon avslutade karriären 2009 är fotbollen fortfarande en stor del av Kickis liv. Efter två knäoperationer har hon fått proteser och har, som hon beskriver det, tvingats ta ett sabbatsår från att vara tränare i Enskede IK.

– Men det är ju egentligen där jag vill vara. Så fort jag är på plan vill jag lära ut saker och bygga bättre spelare. Annars får jag väl börja med gåfotboll, nu är jag så gammal att jag får vara med på deras träningar, säger Kicki. 

Hon skrattar till och slår på sina opererade knän, innan hon hoppar upp på sin cykel och trampar iväg från Hammarby IP. Gåfotbollen lär nog dröja några år.