Ahmed och Sem lär grabbarna att drömma: “Vi vill att de ser upp till oss”

Det skrivs mycket om pojkars utsatthet i förorten. Ahmed Al Hussaini och Sem Ghenzebu från verksamheten Grabbhäng vill berätta en annan historia: om att ge ungdomar en plats, en förebild och en dröm.

– Det är ett viktigt uppdrag, säger Ahmed Al Hussaini.

AI-Sammanfattning:
▪ På Huset på Höjden driver Ahmed och Sem ”Grabbhäng”, en trygg fredagsaktivitet för unga killar i Järfälla.
▪ Ledarna agerar manliga förebilder som utmanar machokulturen och uppmuntrar ungdomarna att våga drömma.
▪ Genom kärlek, respekt och tålamod byggs en gemenskap där grabbarna lär sig att lyfta varandra.

Decembermörkret ligger tungt över Jakobsberg. 

Men bara en kvarts promenad från centrum lyser kultur- och aktivitetshuset Huset på Höjden upp tillvaron för Järfällas ungdomar. Och när fredagen kommer bubblar det av liv och rörelse. Då anordnas en av de mest populära verksamheterna – Grabbhäng. 

Det är ett samarbete mellan två lokala projekt: de brottsförebyggande Förändringsagenterna, och pappagruppen Babaambassadörerna. Här smälter de samman i ett större syfte – att bli manliga förebilder för områdets grabbar.

I verksamhetens hjärta finns Ahmed Al Hussaini, 30, och Sem Ghenzebu, 27. Tillsammans arbetar de för att erbjuda ett alternativ för unga killar som söker tillhörighet.

– Vi vill att de ska se upp till oss, inte till de som står och hänger i centrum, berättar Sem.

Alla från tio år och uppåt är välkomna. Vissa stannar hela kvällen, vissa tittar bara förbi en stund. Ibland spelar de brädspel, bakar, eller tittar på film. Ibland testar de TikTok-trender. Vissa kvällar pratar de bara, om allt och ingenting. Vad de än hittar på är det en sak som styr: grabbarnas önskemål.

– De går i skolan hela dagarna där en vuxen alltid bestämmer, säger Sem. Så ska det inte vara här.

De två ledarnas vägar korsades för ungefär fyra år sedan på Råbyskolan i Upplands-Bro. Sem jobbade som resurs när Ahmed började som vikarie. Ahmed minns första gången han såg Sem arbeta med barnen.

– Alla barn lyssnade på honom. Alla tyckte om honom. Det var otroligt. Jag ville att han skulle lära mig allt. Jag säger till alla jag träffar: det finns ingen som Sem.

Ahmed var med och startade upp Grabbhänget. När de behövde utöka personalen fanns det inget tvivel om vem han skulle ringa.

I dag studerar de båda till lärare på var sitt håll, men här jobbar de sida vid sida. 

Det är tydligt att grabbarna ser upp till dem. De fyller en viktig roll – någonting mitt emellan vuxen och storebror. 

– När man ser utvecklingen i samhället blir det ännu tydligare hur viktigt det är med unga manliga förebilder, säger Sem.

Viljan att vägleda unga kan spåras tillbaka till deras egna barndom. De berättar om sina mellanstadielärare. Två kvinnor som tog varsin klass under vingarna och gav allt. 

– Hon gav aldrig upp på oss, hur stökiga vi än var. Hon brukade ta en åt sidan och prata istället, och följde alltid upp när det hade varit problem. Man kände sig sedd. Idag vill jag att barnen ska se upp till mig, så som jag såg upp till henne. Jag vill vara den personen för dem, berättar Sem. 

En hjärtefråga för Ahmed och Sem är att utmana idealet kring machokultur. 

– Många unga killar har en skev bild av att en man ska vara tuffast, starkast och störst, säger Sem. Vi försöker vända på det: “Varför måste du vara störst? Vad händer om du inte behöver hävda dig?”

Ahmed fyller i:

– Det är inget fel med att vilja vara stark. Men att vara stark är inte att trycka ner andra. Det är att våga vara sig själv. 

De vill visa att det finns en annan väg. Ett annat ideal. Om de föregår med gott exempel och visar hur man bemöter varandra med kärlek och respekt kommer ungdomarna att ta efter, menar de.

– Barn lär sig mer av vad vi gör än av vad vi säger, säger Ahmed.

Metoden verkar fungera. Verksamheten har redan fått ett helt gäng stammisgrabbar som själva sprider vidare Ahmed och Sems positivitet och inkludering till de andra barnen.

– Det är jättefint att se. Vi hjälpte till att lyfta dem, och de hjälper nu till att lyfta andra. Det lyser upp hela huset, säger Sem med stolthet i rösten.

Men den största utmaningen de ser för ungdomarna är varken stök, bråk eller destruktiva mansideal. Det är att våga tro på sig själv.

– Det är för många ungdomar som inte vågar drömma. De tror att deras liv redan är förutbestämt, säger Ahmed.

Sem kopplar det till de vuxnas närvaro i skolan. Han berättar om pedagoger som till slut ger upp. Om stökiga barn som, istället för extra resurser, får sitta bredvid och rita när de andra har lektion. 

– Där byggs eller släcks självförtroendet. Om barnen känner att de vuxna inte bryr sig, varför skulle de själva göra det? Därför är det så viktigt att ligga på, visa att man bryr sig. Även när det är utmanande.

Och utmanande är det. Att jobba med ungdomar är ett jobb som kräver tålamod, säger Sem. Man måste påminna om uppförandet, mycket och ofta. Men det gäller att göra det på rätt sätt.

– Om någon gör fel skäller vi inte på dem. Det funkar inte att själv börja skrika. Det blir bara macho mot macho. Vi tar dem åt sidan istället och hjälper dem att själva förstå hur de kan tänka nästa gång.

Precis som deras lärare gjorde när de själva var barn.

Kanske är det just det som gör att de aldrig ger upp. Önskan om att få leva upp till sina förebilder – och att fostra nya. Att få skapa en plats där man känner att man är värdefull. Där man får bryta sig fri från normer. En plats där en grabb får vara sig själv – och lära sig att våga drömma.