Råttan på pendeltågsspåret

Det ligger en död råtta på pendeltågsspåret vid Jakobsbergs station. Den är ovanligt vit och eftersom det vägrar snöa ser jag den varje dag. I två månader har den legat där, när ska någon ta hand om den? 

I Facebookgrupper har det skrivits många inlägg om råttorna i Järfälla. Det kommunala bostadsbolaget har “vidtagit åtgärder mot skadedjur” genom att uppmana sina boende att knyta ihop soppåsarna ordentligt innan de dumpas i soprummen. Men bakom stängda dörrar härskar de ändå, råttorna.

Historiskt sett har råttor förebådat död, svält och sjukdomar, både pest och kolera. De har följt i människans fotspår, liftat med pråmar, luffat på tåg och tjuvåkt i lastbilar. Med hjälp av oss har de erövrat världens alla hörn.  

Till Europa kom de guppandes på handelsskepp någon gång under medeltiden. De livnärde sig på människans skräp och matrester och som tack spred de pest. Eftersom sannolikheten att vi slutar skräpa ner är ytterst låg, har vi dömt oss själva till evig förföljelse.

Råttor har länge beskrivits som smarta djur av vetenskapen. De besitter en social förmåga som lämpar sig för experiment, som sedan kan användas för att dra slutsatser om människans psykologi. Hela tiden kommer forskningen med nya metoder för att bekämpa dem. Senast i somras kom rön om avskräckande ljudsignaler, som ett försök att få ut dem från storstäderna.

En sak är säker, en råtta är aldrig ensam. Finns det en finns det alltid fler. Antagligen väntar fler råttor samma öde som den på spåret.

Jag väntar på pendeln efter skolan. Den är fem minuter försenad, vilket ger mig tid att vandra med blicken längs rälsen. På rygg, med frambenen (armarna?) utsträckta, ligger den lilla vita kroppen som om den tar emot en välsignelse från ovan. Svansen ringlar sig i ett slappt S. 

Den slipper i alla fall besvikelsen när väderleksrapporten meddelar plusgrader och regn nästa vecka också. I gengäld har den blivit överkörd fler gånger än vi kan räkna.