Än finns hopp för den snötyngda själen

Den här vintern har en fet fjällripa gjort sig hemmastadd i min bröstkorg. Den är kägelformad, tung i stussen och har en viss attityd som skogsfåglar så ofta har. Med sina luddiga kaninfötter klampar den runt dag efter dag under mina revben. Det är inget farligt fenomen, då och då händer det, men vemodet den drar in kan vara tungt att bära.

Det förvånar mig att fjällripan har hittat hit nu, för jag är inte den som brukar deppa ihop vintertid. Varken mörker eller kyla stör mig vidare mycket. Jag är ett norrländskt midvinterbarn uppvuxen i prima subarktiskt klimat. Att vara insvept i mörker och kyla stora delar av året är en del av livet som allt annat, inte mindre ljuvt än syrener på våren. Men visst kan vintern vara en grym och oförlåtande årstid, inte minst här. Att bli mer deprimerad när hösten kommer är inte något konstigt. Man vill inget hellre än att gå i ide. När vintern sedan kommer med allt vad det innebär är det lätt att själen också blir lite snötyngd. Det är julstök, en massa jäkt och ett jäkla mörker.

Nu är jag inne på min åttonde Stockholmsvinter och mer än någonsin saknar jag norrskenet. Tänk att jag sett norrsken hundratals gånger men ändå blir jag lika förtrollad varje gång. Jag har full förståelse för de som åker långt och betalar dyrt för chansen att se ett riktigt maffigt norrsken. Det är något magiskt med det, på riktigt. Ljus, men också en gnutta magi, är precis vad som behövs när vintern är som värst.

För all del, sök er till ljuset. Numera finns det en uppsjö fiffiga ljusterapilampor på marknaden, men jag råder er verkligen att också söka er till det ljus som får er att känna någonting. Hitta magin. På så vis är december och juletid en guldgruva. Alldeles runt hörnet väntar Lucia. Tusentals ljus, vacker sång och söta saffransbullar. Ett luciatåg och en lussebulle eller två kan mota bort även den fetaste fjällripan. Tänd alla juleljus du kan eller vänd blicken upp mot stjärnhimlen.