Järfällas klassmorfar om sitt engagemang för unga

När Björn Runberg var i 20-årsåldern fick han upp ögonen för ungdomar som hamnat fel i livet. Som pensionär har han engagerat sig ideellt, bland annat tillsammans med förintelseöverlevaren Emerich Roth. Nu blickar Björn tillbaka på sitt liv och engagemang i Järfälla.

Varje dag går han till sin frus grav. Hon dog för tre år sedan, så numera bor Björn Runberg ensam i huset uppe på en kulle intill Barkarbys pendeltågsstation. Deras 63 år långa äktenskap har fyllt tegelvillan med minnen, litteratur och konst. Tallrikarna på väggarna och herrdoften i badrummet vittnar om hemmets karaktär. På matbordet, som Björn kallar sitt kontor, ligger papper i ordnade högar, vilka ramas in av fotografier på barn och barnbarnsbarn.

Under sina dagliga promenader till kyrkogården reflekterar Björn över sina 91 levnadsår. Vad han har varit med om, sett och gjort. Framförallt är det alla samtal och möten som har fastnat hos honom.

Som ung på femtiotalet hoppade han in som lärarvikarie i en så kallad obsklass. Där gick de stökiga grabbarna som skolpersonalen inte riktigt visste var de skulle förvara. Eleverna var inte sena med att utmana den unga Björn – snart uppstod ett tjafs om en fotboll, vilket något oväntat ledde till ett givande samtal.

Själv hade han vuxit upp i ett tryggt och stabilt hem, med föräldrar som visade solidaritet och medmänsklighet i handling, och som fick Björn att känna sig sedd och uppskattad. Eleven med fotbollen levde istället med en pappa som söp och slogs och en mamma som hade flera karlar hemma. Hans stökiga beteende i skolan var ett rop på hjälp.

– Jag var nog den första vuxna som överhuvudtaget såg honom och lyssnade på honom, berättar Björn nu, 70 år senare. Jag hade inte förstått hur illa det kunde vara för vissa barn. Det där mötet har förföljt mig hela livet.

Mötet med Förintelsen

Vänligheten fotbollskillen möttes av på femtiotalet har hela tiden levt kvar hos Björn. En officer och en gentleman, som hänger upp sina gästers jackor när de anländer och bjuder på pepparkakor för att öka snällheten i världen, ville göra mer för Sveriges unga som nybliven pensionär.

Efter ett yrkesliv på bland annat Försvarsmakten började Björn, genom kontakter på Fryshuset, engagera sig ideellt för att “hjälpa gangsters som inte passade in i samhället”. Det var genom det uppdraget han träffade Emerich Roth, förintelseöverlevaren som jobbade med att få kriminella och nazister att lämna sitt destruktiva liv.

– Hela Emerichs uppenbarelse utstrålade medmänsklighet, minns Björn. Han hade upplevt ett helvete och förlorat nästan hela sin familj i Förintelsen, men själv mirakulöst överlevt flera koncentrationsläger. Ändå hade han inga tankar på hämnd.

På frågan om vad hans vän Emerich Roth skulle ha tyckt om dagens konflikt mellan Israel och Hamas krävs en del eftertanke innan Björn svarar. Först något trevande, men efter en stund med mer kraft bakom varje ord.

– Det enda människan lär sig från tid till annan är att hitta ännu jävligare och hemskare sätt att ta livet av varandra. Några få har väldigt stor mun och väldigt mycket maktmedel och så börjar de sprida hat och misstroende mot varandra. Dagens Israel och Hamas är dubbelsidigt. Emerich pratade aldrig om sitt judiska arv, det var människor det var frågan om. Jag vet inte ens om han var utövande troende. Är man människa så är man det, vi är alla medmänniskor och jag har den bestämda uppfattningen att Emerich delade den synen med mig.

Välkänd klassmorfar

Från att de träffades på åttiotalet var de nära vänner livet ut, Björn och Emerich. De delade engagemanget för utsatta ungdomar och kämpade på varsitt håll för ett varmare samhälle. Medan Emerich Roth på nittiotalet började föreläsa för skolklasser om sina upplevelser från andra världskriget, gick Björn Runberg till Nybergskolan i Jakobsberg och Lundskolan i Viksjö. Där anmälde han sig som klassmorfar.

– Det här var en senkommen reaktion på min erfarenhet från fotbollskillen på femtiotalet. Som klassmorfar var jag på mellanstadiet varenda onsdag i tio år och hjälpte eleverna med allt möjligt. Det var fantastiskt givande för mig själv, men också för lärarna, rektorn, eleverna och föräldrarna. Det här skulle behövas idag också.

Den största belöningen kom flera år senare, när Björn träffade på en sjuksköterska som mindes honom som sin klassmorfar.

– Och på Ikea kom en kvinna fram till mig och sa samma sak. Det var ju jätteroligt, att se att jag hade gjort sådant intryck att de kom ihåg mig efter så många år.

Idag är Björn inte längre klassmorfar, men nog så aktiv i Järfälla. Han går på seminarier som arrangeras av ABF, driver frågor om kamratskap i den lokala Rotaryklubben och deltar i Gubbsnack varje tisdag.

– Vi är tre, fyra äldre gentlemän som ses och pratar om allt möjligt. Någon berättar något som har hänt och så pratar vi om det. Vem som är gubbe är väl inte riktigt definierat, men jag är ålderman.

Diktaren Björn

Trots de åldrande benen studsar Björn upp och ner ur fåtöljen medan han berättar om sitt liv. Anekdoterna får honom att minnas den ena boken efter den andra, exakt var i huset de ligger är inte alltid så enkelt att komma ihåg. Men så hittar han litteraturen och tidskrifterna han hänvisar till – och dikten han själv skrev förra året. För att skriva är också en av Björns många passioner i livet och för ett par år sedan påbörjade han arbetet med sina memoarer.

– När mina barnbarn inte längre kan fråga mig om sådant de undrar ska de kunna läsa sig till svaren, som om jag fortfarande finns kvar, avslutar Björn Runberg innan han läser sin dikt.

På ettårsdagen av Putins monstruösa invasion

som den värsta form av omvänd prestation

ser vi åter att mänsklighetens vilja och förmåga

att varandra döda

och all känsla och humanitet föröda

brinner än med oförminskad låga.

Men mot detta står en vilja och förmåga lika stor

att hjälpa människor var än de bor

som drabbats utav vansinne från människor och raseri ifrån naturen.

Det är någonting att inte glömma bort!

Det är humanitet av allra bästa sort

som också är en del av vår gemenskap här på jorden i våra hjärtan buren!

Dikt av Björn Runberg