Måste vägen till VM gunga så?

“Blågult klara för VM”

Nej, det kan inte stämma, tänkte jag när jag först läste nyhetsnotisen. Vi har ju i princip förklarat krig mot Danmark eftersom vi torskat varenda match i kvalet med dansk förbundskapten och svenska fansen buat ut sitt eget lag. Vad är det som händer Sverige? För första gången kände jag lycka över att kanske ha missat en match. 

Utan överdrift hann jag ändå nynna på “Du gamla du fria” och tänka att jag nog hinner springa förbi Stadium och införskaffa mig en ny Sverigetröja. Sen läste jag  vidare i notisen

“….och därmed är Curaçao klara för VM.”

Nae, det var inte det långa landet Falukorv som tagit sig till VM utan landet med färre invånare än Linköping. Den lilla ön Curaçao.  

Sverige, med toppspelare som Isak, Elanga, Gyökeres med flera, kan alltså inte skylla på tränarna, spelarna eller fansen längre. Vi måste tillsammans inse det faktum att den blågula flaggan som en gång i tiden vajade i topp, snabbt hackar nedåt för att ingen har sett till att smörja flaggstången. 

Jag sörjde med de fans som redan köpt biljetter för att få se Sverige spela VM.

Jag sörjde med de fans som köpt nya blågula tröjor. 

Jag sörjde med de fans som lärt sig “Du gamla du fria” utantill. 

Men jag sörjer inte längre. I sommar kommer jag säga att jag hejar på blågult. Det råkar bara vara ett solbränt, karibiskt och VM-kvalificerat blågult som dessutom verkar minnas hur man gör mål. 

Du kanske sitter på en dyr VM-resa som mest känns som en påminnelse om vad Sverige INTE verkar lyckas med. Men skit i det. Byt Sverigehalsduken mot en paraplydrink med en papegoja i. Plötsligt är du helt rätt i klädseln för det enda blågula laget som faktiskt är på plats. 

Och när någon frågar: “Men vadå, ska du överge Sverige?”
Svar: “Nej, men jag vill se den blågula flaggan i topp. 

Det kan anses som ett patriotiskt svek att välja att supporta ett land som inte är ens fosterland, men så går det när någon slarvar med att smörja sin flaggstång. 

Dessutom tar vi med oss Sverige både i färg, sång och hjärta när vi gungar oss över Atlanten till tonerna av vår nya nationalsång av självaste Povel Ramel. 

“Måste vägen till Curaçao gunga så?

Kapten, ursäkta jag sjunga så!

Puts väck min sömn till sista uns

bland utspilld genever och tummelduns”

En gång blågul, alltid blågul… nästan.