#KulturiCorona – Läraren Hanna-Linnea Rengfors gör poesidebut under rådande pandemi
För två år sedan började Hanna-Linnea Rengfors skriva på det som skulle bli boken Närhetsprincipen. En diktsamling som undersöker närhet i en globaliserad samtid. På grund av rådande pandemi tvingades hon ställa in releasefesten och istället anordna en alternativ online.
På en youtubevideo från den 29 mars i år kan syns två personer sitta mot en blåmönstrad gardin. Framför sig har de ett runt bord med en rosa ros och två rosa böcker. De är båda lärare på Jakobsbergs folkhögskola och författare. Den ena är Hanna-Linnea Rengfors och den andra heter Jonas Ask. Det är Hanna-Linneas releasefest för diktsamlingen Närhetsprincipen, som också är hennes debutbok. Från nederkanten av filmen flödar hjärtan och glada tillrop uppåt. I rummet finns inte de där 100 gästerna som hade anmält att de ville komma utan endast fyra andra personer och uppläsningarna under festen sker lika mycket för de i rummet som för de online.
Hur var det att ha releasen till stor del online?
– Det var väldigt tråkigt att inte få träffa alla. Mina bästa vänner hade redan flygbiljetter och tågbiljetter och det var första gången på flera år som vi alla skulle samlas, det var jättetråkigt rent personligt. Men jag var också väldigt nervös över att ha den och att det skulle komma så många människor, så en mer extrovert person hade nog lidit mer än jag.
En fin konsekvens av att ha releasen online har dock varit att Hanna-Linnea Rengfors istället har kunnat sitta i lugn och ro och skicka bokpaket. Hon har sluppit stressa fram signaturer och ord i böckerna som människor köper med sig hem, som annars är fallet på en release.
– Jag har hunnit prata eller skriva lite med varje person och fått inblick i flera människors liv och i många fall även fått återkoppling på deras tankar och känslor efter att de läst boken. Det har faktiskt varit helt fantastiskt.
Närhetsprincipen är en term som ofta används inom journalistiken. Den finns inskriven i diktsamlingens förlaga: ”Närhetsprincipen innebär att vi bryr oss mer om det vi upplever som nära. Geografiskt, kulturellt, historiskt, socialt och emotionellt.”
Diktsamlingen tar avstamp i dådet på Drottninggatan 2017 och dess mediala efterspel och den rör sig i en globaliserad samtid där en mammas behov av att ta hand om det egna, barnen, enhörningsfölen, står i relation till eller kontrasteras mot en pågående, våldsam omvärld i vilken katastroferna inte längre är långt borta, någon annanstans möjliga att stänga av eller inte bry sig om. Den kretsar kring närhetens spänning eller dilemma som kan ses vara sammanfattad i en av bokens dikter: mamma vad betyder massaker.
Vilka problem finns det med närhetsprincipen?
– Det är svårt att prata om problemen utan att prata om de bra sakerna. Men jag har utforskat om det går att utvidga den här principen, att vi hela tiden håller på och bestämmer vad som angår oss och inte. Klimatet är kanske det största och viktigaste exemplet på det. Vi tror att vi kan bestämma vad som angår oss och inte – när det egentligen angår alla. Samtidigt måste en del saker avgöras med närhetsprincipen, det är bara i totalitära stater som nära bestämmas av andra.
Har pandemin gjort något med närhetsprincipen?
– Den är en extrem utmaning för oss alla, den kräver att vi tar ansvar för vår kropp och att vi inte träffas i samma utsträckning, samtidigt riskerar vi att sluta oss kring det egna egna, vår familj, vår by, vårt land. Vi vet att problemen som fanns innan inte har försvunnit. Det vi pratade om och engagerade oss i precis innan pandemin kom har inte upplösts eller ordnat sig. Ett exempel är flyktinglägret i Turkiet vid gränsen mot Grekland. Det krävs mycket av människor, politiker och samhället att hålla två saker igång samtidigt, att inte låta andra svåra saker hamna i skymundan.
Ett av bokens genomgående teman är spänningen mellan aktivism och passivitet. Hur den som handlar hela tiden riskerar att misslyckas och utsättas för kritik medan den som är passiv kan leva med en känsla av otillräcklighet, av skuld, skam och oro. Hanna-Linnea Rengfors menar att det finns en risk med att alla informationsmöjligheter också gör oss passiva, handlingsförlamande, att vi saknar drivkrafter och därför blundar för det svåra och istället koncentrerar oss på det som är nära.
– Jag har varit intresserad av pacifism och den typen av fredsidé som går ut på att vara passiv som en slags protest, för då kommer vi inte göra någon illa. Det liknar kanske lite mindfulness.
Diktsamlingen bygger på en mängd citat som Hanna-Linnea Rengfors har samlat in medan hon har researchat. Något som verkar vara ett av hennes sätt att bli inspirerad på och börja skriva.
– Jag läser kanske femtio sidor om något och så blir det två rader text. Jag har jobbat med citaten, de är inte alltid exakt som de var. Jag har till exempel hittat på ett citat av Einstein och Curie som de inte har sagt men som de skulle ha sagt om de hade fått chansen. Kollaget av andras röster är ett sätt för mig att samla eller bearbeta världen. Jag tror inte jag hade kunnat skriva något som bara är min egen röst.
Hon berättar att det svåra var att tillåta sig själv att bli besatt av något när ingen annan är besatt av det. Som till exempel att bli besatt av radiumflickorna, som också utgör ett kapitel i boken. Radiumflickorna var amerikanska fabriksarbetare i början av 1900-talet som målade självlysande urtavlor med livsfarlig radioaktiv färg samtidigt som de hade blivit försäkrade om att färgen var helt ofarlig. Det var när hon läste en artikel om att en av de sista radiumflickorna hade dött som hon blev intresserad av dem. Hon läste på om dem under lång tid, och började fråga sig själv varför detta intresserade henne och varför hon kände igen den här berättelsen och att det initialt bara handlade om att förklara saker för henne själv och inte för någon annan.
Du har precis släppt en bok, nästa kommer i höst och samtidigt arbetar du som lärare och har två barn, när hinner du skriva?
– Det som fungerar för mig är att ställa klockan så att jag går upp innan barnen. Mellan halv tre och halv fem. Då får jag några effektiva timmar innan barnen måste upp. I somras var jag i en extremt spartansk sommarstuga i Värmland tillsammans med 13 andra personer. Stugan hade bara två rum och alla sov tillsammans. För att få skrivtid gick jag upp halv fyra och satte mig i bilen med en kaffetermos och skrev.
Det där med att stiga upp vid halv tre på morgonen är något som Hanna-Linnea Rengfors har hämtat från den amerikanska författaren och poeten Sylvia Plath. Dock skulle det visa sig att Plath bara gjorde det de sista månaderna innan hon tog livet av sig och även Hanna-Linnea Rengfors har insett att man också måste sova. Att skriva är något som är delvis nytt för Rengfors, det är först för ungefär två år sedan som hon började skriva igen efter ett uppehåll på ungefär tio år där hon inte skrev utåtriktat och inte poesi.
– Jag tog ett beslut när jag var 25 år att jag inte skulle skriva poesi igen, jag var lite stukad, sårad för att jag hade fått så mycket kritik gissar jag och jag hade en känsla av att inte få fram det jag ville.
Hur började du skriva igen?
– När dådet på Drottninggatan hände började jag samla meningar från olika reaktioner i media efteråt, jag skrev ned smsen jag fick under de där timmarna när man inte visste någonting. Ett halvår senare dog min pappa under fyra dygn och jag var i en småbarnsfas och satt på sjukhuset bredvid honom och hade mjölkstockning. Min pappa ville alltid ha radion på, minns att det var ett reportage om mödradödligheten i Kongo-Kinshasa där de intervjuade överlevare av förlossningar, som att det normala var att man inte överlevde. Det blev ett glapp där, jag satt bredvid en person som fick jättebra hjälp och skulle dö en naturlig död medan de dog för att de inte fick någon hjälp för att det saknades läkare. Jag tror att det där med omvärlden och det som är väldigt nära aktualiserades då.
Senare måste Hanna Linnea Rengfors åka hem från sjukhuset för att inte få mjölkstockning och sitter då och scrollar på pendeln där återigen de stora katastroferna möter det lilla och vardagliga och plötsligt kommer hon över en dikt:
– Den är skriven efter andra världskriget där det fanns en otroligt stark känsla av att det kanske aldrig går att skriva poesi igen, hur ska man kunna skriva poesi efter förintelsen? Ändå fortsatte människor att skriva poesi och han beskriver det som en kamp för att andas. Och det var något med de där raderna, det var efter dem som jag började skriva de första raderna dikt, i det som sedan skulle bli Närhetsprincipen.
Hanna-Linnea Rengfors
Ålder: 38 år.
Bor: Nälsta, Vällingby.
Yrke: folkhögskolelärare på skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola och författare.
Familj: Två barn, fyra och nio år.
Aktuell: Med diktsamlingen Närhetsprincipen på it-lit förlag. I höst kommer även romanen Candy.
Bästa skrivplatsen: Hotellobbys. Det är en så opersonlig plats, ingen vill en något, det finns inga tider. När jag har haft intensiva skrivperioder har det hänt att jag har tagit in på något billigt hotell och suttit i lobbyn på kvällen och skrivit.
Tips för den som vill börja läsa poesi men tycker det är svårt: Börja med att läsa diktantologier, då kan man få syn på vad som intresserar en och läsa mer av just den typen av dikter. Bra antologier är: ”Kärlek och Uppror: 210 dikter för unga människor” och ”Berör och Förstör: dikter för unga”.
Tips på maträtt för distansstudenten: Quornfiléer med frysta wokgrönsaker som man steker och om man har ris eller nudlar kan man blanda i det annars går det rätt bra bara som det är. Man kan bra slänga ut det ur frysen i stekpannan och så vidare på nästa möte liksom. Det är inte jätteonyttigt heller.
Text: Julia Videgård
julia.videgard@jakobsbergsfolkhogskola.se
