Filmaktuella Maud Nycander om uppväxten i Kallhäll: “Jag avskydde pendeltågen” 

Maud Nycander, 65, dokumentärfilmare och uppväxt i Kallhäll är aktuell med filmen Nunnan-25 år i kloster. Under Viksjö kyrkas kulturkväll samtalade kulturredaktionen med henne om relationen till Järfälla och om hur kommunen har påverkat hennes skapande.

AI-SAMMANFATTNING
▪ Tidigare Järfällabon och dokumentärfilmaren Maud Nycander visar upp sin film Nunnan – 25 år i kloster på en kulturkväll i Viksjö kyrka.
▪ Hon reflekterar över hur Järfälla förändrats sedan hennes uppväxt, bland annat kollektivtrafikens utveckling och nya områden.
▪ Barndomsminnen från Tennringen och Jakobsbergs ridskola väcker idéer om dokumentärer om Järfällas sociala miljöer.
Sammanfattningen har gjorts med hjälp av AI och är kvalitetssäkrad av Järfälla i fokus

Sedan slutet av 80-talet har Dokumentärfilmaren och Järfälla-profilen Maud Nycander, 65, varit aktiv med en rad dokumentärfilmer. Hon är för närvarande aktuell med filmen Nunnan – 25 år i kloster, en uppföljare till filmen Nunnan från 2007. I filmen Nunnan får man följa tjejen Marta under tio års tid. Marta är uppväxt i en stor katolsk familj och efter sin student väljer hon att viga sitt liv till karmelitorden och leva resten av sitt liv i ett kloster. Filmen porträtterar hennes familj och uppväxt och om sorgen och glädjen över Martas beslut. Filmen blev dessutom belönad med en guldbagge för bästa dokumentär. I uppföljaren återvänder Maud till Marta som numera tilltalas som Syster Maria av Bebådelsen av sina likasinnade men är fortfarande Marta för sin familj.

Under onsdagskvällen var det en visning av filmen på en av Viksjö kyrkas kulturkvällar i Järfälla, en kyrka som inte fanns där när Maud själv bodde i området. 

En onsdag varje månad anordnas det en kulturkväll. Då är det inte mer än passande att bjuda in Maud, som levde sina första tio år i Kallhäll och som dessutom har etablerat sig som en av Sveriges största dokumentärfilmare. 

Enligt henne är det en väldigt passande plats att visa filmen Nunnan-25 år i kloster.

– Filmen ingen konflikt och är inte kritisk mot Kristendomen och Martas beslut. Själv är jag inte kristen men har alltid tyckt om att vara i kyrkor.

Maud berättar att det känns roligt att få visa filmen i Viksjö kyrka, trots att hon inte har någon relation till platsen sedan tidigare.

– Det mesta är ju nybyggt här i Järfälla jämfört med när jag bodde här.

Maud flyttade från Kallhäll i slutet av 70-talet och har inga planer på att flytta tillbaka. Hon är dock väldigt glad över utvecklingen av kollektivtrafiken i Järfälla.

– Jag avskydde pendeltågen när jag var ung. De gick en gång i halvtimmen och var alltid försenade på vintern och det fanns ingenstans att vänta. Nu är de ju helt fantastiska. Nu är det ju jättefint och stort och har en vänthall. Det är nästan som att bo vid en tunnelbanestation.

Maud reflekterar över att det är svårt att sätta fingret på vad som påverkar en när man är ung, men menar att hennes högstadietid i Järfälla var betydelsefull då de arbetade fritt och och att hennes intresse för foto fick ta plats.

– Det var i högstadiet jag började som stillbildsfotograf.

Under intervjun ställs frågan om vad i Järfälla som hade kunnat vara lockande att göra en dokumentärfilm om. Efter en minuts tänkande lutar Maud åt att Jakobsbergs ridskola hade varit filmen.

– Det var ju där jag var som mest under min barndom. Inte bara genom ett hästskötselperspektivet utan det sociala mellan barnen…det är en intressant plats… vet inte om den finns kvar längre. Om jag hade fått resa tillbaka i tiden så hade det nog varit intressant att göra en film.

Mitt under frågan om hon alltid har lutat sig till att göra dokumentärfilm istället för spelfilm avbryter hon och byter idé kopplat till villaområdet Tennringen i Kallhäll. 

– Det var ju väldigt många på 60-talet som flyttade till Järfälla från hela Sverige. Det var Sveriges barnrikaste kommun.Minnena kommer liksom tillbaka nu när du frågar. Alla de här familjerna som flyttade till villaområdet Tennringen i Kallhäll där jag växte upp. Det hade säkert varit väldigt roligt och spännande att göra en dokumentär om det.

Som dokumentärfilmare berättar Maud hellre andras historier istället för sina egna. Men under intervjun berättar hon om när hon gick påskkärring som 8-9 åring och bröt mot hennes och sina vänners föräldrars regler om vart de fick vara.

– Vi fick bara vara i Tennringen för våra föräldrar. Men vi drog till fler våningshusen som var ungefär 9 våningar högt. Det fanns ju så otroligt många lägenheter så fick enormt mycket godis. Flera kilon. Sen kom det ett tufft killgäng, ungefär ett år äldre och rånade oss på vårt godis. Men så vågade vi inte säga det eftersom våra föräldrar inte visste att vi var där. Så vi kunde inte berätta om var godiset hade tagit vägen. Det finns nog mycket i den tidens föräldrageneration som de inte har koll på. Det var nog mycket sånt på den tiden. Vi visste vad vi fick och inte.