Tidsfördriv behöver hänga med i tiden

KULTUR FÖR BARN 

I en film eller i en föreställning sätter inledningen tonalitet. Spänning, kärlek eller mysterium skapar en förväntansbild av hur berättelsen skall fortskrida. 

Tillsammans med mina barn som är fem, sju och tio år gamla, ser jag den digitala versionen av cirkus- och musikföreställningen Tidsfördriv, av och med Kompani Kläng. Barnföreställningen är inspelad på kulturhuset i Kungsängen.

Akrobaten Signe Veinholt i föreställningen Tidsfördriv.

Tidsfördriv är trevande i sin inledning, inga förväntningar byggs upp. Alla överraskningar uteblir, trots att den säljs in med att “allt handlar om att hitta leken”. Scenografin är sparsmakad men genomtänkt och fin. Om än något förutsägbar. 

Vi ser ett stort rum med mörkt trägolv. Dekoren på scen består av en granskogskuliss illustrerad av Xico Santos, inspirerad av Catarina Kruusvals härliga barnboksillustrationer. På sidorna om kulissen hänger ljusslingor med tygvimplar. Typiskt igenkännande scendekor och jag känner direkt hur jag är sju år igen och allt blir väldigt mysigt.

De två jazziga musikerna Niklas Barnö på trumpet och Love Meyerson på dragspel bjuder på härliga toner och ger på ett lekfullt sätt liv åt föreställningen. Men det är svårt att få energin att smitta av sig när föreställningen är digital. Musikerna interagerar aldrig med publiken. Inte heller akrobaterna, gestaltade av Britta Wålstedt och Signe Veinholt, får några märkbara reaktioner från mina barn. Inlevelsen och energin tar sig aldrig, eller så når den helt enkelt inte igenom kameran och hem till oss i soffan.

Tidsfördriv, en föreställning om leken som försvann.

Som rekvisita har skådespelarna en överdimensionerad svart stol som vi tänker att det nog skall klättras och hängas i, jodå. Det mest centrala i scenografin är en stor vit trälåda med lock och luckor, vi förstår att det skall bli både in- och ut lekar i den, jovisst. Atmosfären känns trevlig och den jazziga musiken tilltalar mig på ett självklart sätt, men jag är inte sju år längre, jag tillhör inte målgruppen.

Det tar fyra minuter och tjugoen sekunder innan barnen skruvar på sig och börjar snegla på mig. Jag känner först en irritation över att de inte kan uppskatta lite kulturella inslag i sin lekfyllda vardag. Men tänker att det gör de faktiskt visst, barnen är med i teatergrupper, spelar piano och tillsammans besöker vi museum, kulturhus och ser föreställningar frekvent. Så vad är det då som skaver i dem just nu?

Den bistra verkligheten är att den här typen av föreställningar inte längre lever upp till dagens barns krav. Mimik, stora rörelser och jazzig musik skapar inte längre självklar barnunderhållning. I alla fall inte när den spelas digitalt.

Jag förstår produktionen och är helt med i föreställningen Tidsfördriv och jag gillar den. Det gör säkerligen beställande kulturkoordinatorn på Järfälla kommun också. Men precis som jag tillhör hon inte målgruppen.

Ni som arbetar med och mot barn måste inse att målgruppen har utvecklats. Det går inte längre att göra föreställningar på samma sätt som på 70-, 80- eller 90-talet. Dagens barn förväntar sig helt andra saker. Och när kulturen konkurrerar med annat på skärmen blir det uppenbart.

Ni behöver hänga med. Annars väntar mycket tidsfördriv framöver.

Daniel Fabregat

    daniel.fabregat@jakobsbergsfolkhogskola.se