Journalisttjej + allmänkille = sant

Då: Mitt omegatrehjärta slår snabbare, jag försöker se cool ut. Hjälp, nu tittar han tillbaka. Våra ögon möts i några hundradelar. Jag försöker dra ned hjärtats takt. Det går inte. Blicken bryts.
Nu: Jag saknar mitt span på skolan!

Det snöar ute i Maj, flingorna dansar tango åt olika håll i det friska ljuset som vilar mot fönstren framför tomma, ekande skolkorridorer. Nu saknar spökena elevernas närvaro, vem ska de nu skrämma när undervisningen bedrivs på distans? Spöket C, ett virus, har trängt in i flera människors lungor och sprider sin mardrömsliknande, osynliga spökflärd likt Ranelid sprider sin poesi och Let’s Dance sin skrudglans.

Nya rutiner hemma har knoppats. Koka kaffe, in i meet-gruppen för att ha lektion med klassen på nätet. Alltså inget mer ”tack för maten” till skäggköksmannens halvleende, bruna ögon, inga fler hopp genom fönstret av pojkfinurlige Torbjörn, inget mer torkande av biblioteksbordssmulor innan plugg och inga fler ljuvliga små rus av närheten till Mr X. Hans yttre faller mig i smaken och jag vågar inte säga hej.

Jag log ibland mot honom utan gensvar. Kanske han var för ointresserad för att le tillbaka eller blev blyg för att han gillar skrivskoletöser i ”Just Pink” parfym från 2009 som försöker sprida positivitet genom att le i den gulliga skolmiljön. Jag trånade efter påtår för då kanske vi kunde se på varandra igen. Tömde snabbt koppen och gick koffeintaggad likt en nervös dirigent inför sitt livs performance mot kaffepumpen. Där försökte jag anonymt blicka över hans bord, denna gång inte le fånigt utan se sexuellt trygg ut, puta lite med läppen på koppkanten och sedan i slowmotion röra mig tillbaka. Svanka och puta med rumpan när jag satte mig på stolen för att sedan ramla på golvet, spilla ut kaffet över honom och försöka rädda situationen med Gessles ”hey, you fool, I love you”. Möta blicken igen men denna gång med total skam och för evigt o-charmstämplad. (Nej, jag brukade inte ramla.)

Idag på kafferasten filosoferar jag poserande på balkongen med gitarrackord och blicken mot den koltrastdansande skyn med ett varierande glimmande hjärta och tovig man. När jag återvänder till Jakobsberg ska jag klappa hans lena kind, bjuda på picknick till
solnedgångens sista spirglans, puta i slowmotion med läpparna för att missa hans huvud eftersom jag blundat och uppfostra nya gemensamma Jakobsbergbarn med honom som hoppar genom fönster som min lärare en gång gjort.

Jag swipe:ar på en b-datingapp med besvikelse. Bakom ett moln tittar solen fram och profeterar att Jakobsbergs folkhögskola snart kommer fyllas med nygräddade pannkakor, elever skrämda av spöken och nyförälskade kärlekspar.

Text: Natalite Almkvist
natalie.almkvist@jakobsbergsfolkhogskola.se
Bild: Pippi Maxe

Lämna ett svar