Kåseri: Ljudet av en brinnande igelkott

Varje valborg är det samma visa. Misstänksamma samtal svävar genom folkmassorna tills alla är övertygade om att det faktiskt inte alls är en hög av pinnar som vi just har tuttat fjutt på – utan en hög som består till största del av igelkottar. 

“Hör ni hur det knastrar och sprakar? Det är taggarna som tar fyr.”

Året runt tycker vi att de är söta. En gång om året tycker vi synd om dem. När det nalkas majbrasa börjar vi plötsligt bry oss igen. Tveklöst är alla rörande överens om att igelkottar är reko djur. Men varför? När jag frågar min omgivning verkar alla hålla sig till två anledningar: för att de är söta och för att man tycker synd om dem. Förstaplatsen i det svenska folkets hjärtan utmanar igelkotten alltså genom att vara ynklig och obetänksam.

“Hör du hur elden visslar? Det är igelkottarna som piper för sista gången.”

Men om vi nu ändå ska anstränga oss en gnutta för att rädda denna hopplösa varelse, hur svårt kan det vara? Själv har jag svårt att se framför mig hur en igelkott skulle kunna ta sig över en planka på högkant till exempel. Bygg en barriär bara. De igelkottar som trots allt lyckas ta sig över och in förtjänar nästan beröm för sin handlingskraft. Samma tungsinta igelkottar måste vi också anta veta vad de ger sig in på.

Varje år detta snyftande och klagande. Varje år denna bristande problemlösningsförmåga. Köp några plankor så är saken biff. Låt de taggiga kräken käka råttgift eller bli påkörda istället så kan jag njuta av min brasa utan skuldkänslor.

Jag slog en pling till Naturskyddsföreningen för att upplysa dem och fick prata med biologen Isak Isaksson. Tydligen finns det redan en enkel lösning: lägg inte upp högarna på hösten. Gör det på våren istället. Igelkottar använder nämligen bara majbrasor som vinterboenden och tycker att några löv passar bättre under sommaren. Hotbilden är alltså överdriven.

“Nej det är inte igelkottarna som brinner. Har du aldrig hört en brasa förut?”

Däremot så blir de redan förgiftade och påkörda rätt mycket.