Nya perspektiv i våldsdebatten – fördjupar ett komplext ämne 

Bokrecension

I vintras blev en ung man skjuten till döds i en bil i Jakobsberg och under året skedde en skjutning i Kallhäll centrum. Reportageboken “Papporna, Sönerna, Våldet” är skriven av Järfälla-bon Beata Hansson och Vesna Prekopic. Albin Kaunitz läser en gedigen bok som tar sig an gängkriminalitet med en ny och spännande vinkel.

Var är papporna? Hur ser dom på allt det våldsamma som händer? Det återkommande temat i boken är pappornas perspektiv och deras ansvar. Mammorna går på föräldramöten, demonstrerar, och för den offentliga diskussionen framåt. Men i Beata Hansson och Vesna Prekopics nya bok så får papporna göra sin röst hörd utan några som helst pekpinnar. Det är en spännande ingång till våldsdebatten som det alltför sällan talas om. I boken får vi också lyssna till unga, gamla, poliser och socialarbetare. Bredden och det lättillgängliga språket gör boken läsvänlig för såväl 15-åringen som pensionären. 

Det dödliga våldet är numera på allas läppar och inte minst på den politiska tapeten, vilket gör boken angelägen. Enbart i Järvaområdet har omkring 70 skjutningar ägt rum sedan 2019. I kapitlet “Akalla- mitt emellan utopi och dystopi” får vi däremot som en omväxling möta 33-åriga Ben. Bilden som ges i media känner han inte igen sig helt i. Istället berättar han mestadels positivt om platsen där han valde att bilda familj på, och säger att “det inte går att skylla kriminalitet och gängvåld på bostadsorten”. 

Gällande det förebyggande arbetet för att kväva våldet, möter vi människor som ser förhoppningsfullt på det hela, och det framgår att de flesta gör sitt allra bästa. Flera anser dock att problematiken hanteras på fel sätt, att metoderna borde vara effektivare, exempelvis i skolan. De framhäver att skulden alltför ofta läggs endast på offren och deras anhöriga. En företeelse som de berörda förhåller sig till, och som blir en maktfaktor, är den omtalade gangster-rappen. Där attityd och status har stor betydelse. Martin Marmgren, gruppchef för områdespolisen i Rinkeby, ser det naturliga i att texterna påverkar unga och att det är naivt att tro något annat.

Vår förståelse fördjupas och det märks att grundlig research har gjorts då författarna träffat människor med olika bakgrund erfarenhet för att visa på våldets komplexitet och utbredning. Det bränner till något extra i texten när man kommer riktigt nära och får den där på-plats-känslan. Ödsligt gröna fotbollsplaner eller varför inte doften av kaffe och kanelbullar på Socialkontoret Hässelby-Vällingby? Man sugs in i texterna och de olika öden vi får ta del av. Det är på riktigt och det känns. Obemärkt upphör avtalet mellan läsare och text och man drabbas av insikten att det här är så viktigt att trots åsikterna går isär enormt, så måste diskussionen fortsätta för att hitta nya och effektiva lösningar för att våldet ska förhindras.