Min hatkärlek till handbollsskorna
Det är mitt fel att jag blev skadad. Det trodde jag som aktiv handbollsspelare. Men när jag läser den nya rapporten, gjord av Centrum för idrottsforskning, får jag ett kvitto på det jag anat sedan jag fick lägga handbollsskorna på hyllan. Att hantera skadorna borde inte varit enbart mitt ansvar.
På Järfällavallens gräs springer barn i alla åldrar. Jag står utanför fotbollsplanens stängsel, har fått stanna upp här en stund. Mitt ben pulserar av ytterligare en ny inflammation i höften. Jag hoppades på att kunna jogga nu, för första gången på nästan fem år, men kroppen vill inte. Det är som om den minns hur elak jag var mot den under elitsatsningen, hur jag inte lyssnade på smärtan och aldrig gav den vila.
För i elitidrottens värld förväntas du trycka på gasen. Det är det sista lyftet, löpsteget eller längden som ska göra dig ännu bättre.
– Lina, vill man bli elitspelare får man räkna med att ha ont.
Det var orden min handbollstränare sa till mig efter två år av rehab, en axeloperation och en ny skada i höften. Så jag fortsatte spela. Jag började halta på planen, hade ett pirr som kröp i benet på dagen och pulserande smärta under natten. Rädslan för att göra tränaren besviken, inte bli trodd på eller att inte få tidigt stöd vid skador, det är bara ett axplock av vad den nya rapporten ”Idrottens riskzoner – om vägar till trygg och trovärdig idrott” belyser. Rapporten visar hur svensk idrott hamnat efter i arbetet för en trygg och trovärdig idrott. Den påpekar bristen på hållbart ledarskap, men också bristen på hållbara satsningar för unga idrottare.
Jag följer stängslet runt Järfällavallen, som tydliggör att jag inte är en del av gemenskapen på fotbollsplanerna. Tränarna står med armarna i kors och tittar på spelarna. En tränare ropar något till ett spelande barn och jag undrar vad som händer inuti barnet just nu. Väcks känslor som motiverar honom, blir han ledsen eller är han besviken på sig själv?
Det finns ingen chans att jag kan avgöra hans reaktion på tränarens rop, men någonstans minns jag hur min tränares skrik också sporrade mig och tände en gnista. Kanske försvann den gnistan när jag stod där med min axel i mitellan, då nacken värkte av tyngden och jag nervöst gick ner för trapporna till handbollsplanen. Två dagar tidigare hade jag legat på sjukhuset i Göteborg, hög på morfin och med en ihoplappad axelled. Nu skulle de se min återkomst till handbollsgymnasiet. Min tränare skannade synen av mig och frågade om jag verkligen tänkt fortsätta spela handboll.
Jag var 19 år när jag fick lägga handbollsskorna på hyllan. Ett beslut jag tvingades ta, då mitt högra ben inte klarade av att gå de två kvarteren jag hade till skolan. Jag hade önskat att det fanns någon som hjälpt mig bromsa när jag inte kunde sluta trycka på gasen. Jag önskar att det ska bli en självklarhet för barnen på Järfällavallen.
När jag haltar hemåt känner jag mig tudelad, för idrotten förblir kopplad till både kärlek och hat.
Text: Lina Conrad Andersson
linaandersson@jakobsbergsfolkhogskola.se
