Platsen där döda ting bär liv

Klockan närmar sig 18. På samlingsplatsen, Ålsta utegym, står ett gäng naturintresserade personer på grusvägen invid Ålsta hage och väntar, medan en av guiderna Ingrid Kennerstedt Bornhall som arbetar som kommunantikvarie i Järfälla kommun står, med en gul vidöppen väst och en ryggsäck fylld med kartor över Säby och förbereder sig.

 – Är det du som är journaliststudenten, frågar hon lite osäkert och sträcker ut sin arm. – Peder Curman, han du pratade i telefon med innan påsk, är på väg.

Likt Ingrid arbetar Peder Curman  i Järfälla kommun som kommunetnolog. Medan Peders arbete som kommunetnolog innebär att han bistår kommunen med sina kunskaper inom bland annat natur och naturvård består Ingrids arbete med att bland annat att informera och utveckla kulturmiljöer i Järfälla kommun. 

Peder kommer cyklandes upp till oss som likt skolelever samlats i en halvring runt Ingrid. Ett par mumlar något ohörbart och ett annat tittar på miljön vi befinner oss i. Det är lite stelt bland oss deltagare men stelheten bryts när Peder som parkerat sin cykel river upp sin blåa vindjacka ur sin röda ryggsäck. 

– Vandringen är  två timmar idag. Vanligtvis är den en timme lång men idag är Ingrid med och ska berätta om kulturmiljön här i Ålsta hage. Berättar Peder och tystnar. 

Ingrid tar vid och berättar om gravfälten i Ålsta och hur man med 99% säkerhet vet att där det finns gravfält, finns även fornlämningar.  

Ingrid rotar i väskan innan hon lyckades dra ut en karta från 1689 över Säby gård. Kartan vandrar långsamt runt medan alla nogsamt inspekterade alla 1600-tals linjer. 

Solen som stått högt upp i himlen befann sig plötsligt lägre ner. Jackor som vid start fladdrade lite fritt stramades plötsligt åt när asfalten bytte plats mot grusvägen och grusväg till skogsmark. Kvistar bryts och blickar som tidigare riktats mot horisonten stirrar nu ner mot marken där bland annat koblajor, döda träd och småkryp samsas på den *biotopskyddade marken. 

När hagen tystnat från våra vandrande kängor tittar Peder på oss och med en gång känner jag mig som en skolelev. Det var som om visste att  vilken sekund som helst skulle ploppa ut en fråga från magister Peder.

– Hur ser man att hagen betas? Frågar Peder tillslut. En del tittar upp mot trädtopparna, någon rätt ut medan andra mumlar, – genom spillning. 

– Lågt gräs, säger någon

– Inte så mycket sly, säger en tredje. 

Jag ser mig omkring och hoppas på de där Highland kossorna men ser inga. 

– Ja, kossorna släpps inte ut förrän någon gång i maj, säger Peder och jag hoppas på att ansiktet inte skvallrar om min besvikelse.

Vi går längre in i hagen. Det mesta ser dött ut och jag undrar var allt liv är medan vår grupp går i samlad trupp bakom Peder och Ingrid. Efter en liten stund stannar Peder vid ett dött träd och det känns som om minsta djurliv jag hoppas få se är lika dött som trädet. 

– I ett dött träd finns massor av liv, säger Peder plötsligt. Öronen spetsas och nyfikenheten över vad han menar är stor. 

Vad vi ser med våra ögon är döda ting och döda ting hyser ingenting som lever. Eller? 

Det Peder och Ingrid visar genom sina pedagogiska natur-och kulturguider är hur det myllrar av liv i det döda. Hur döda ting bebos av arter som livnär sig och skapar ett hem i savtömda träd. Genom att låta det som är dött ligga, skapar det hem åt arter som är beroende av den näring och trygghet det innebär att borra in sig så långt in i barkens mitt som möjligt. Vilket får mig att undra om människans eviga längtan till något nytt egentligen handlar om avsaknaden av tryggheten och näringen som döda ting kan ge? 

Människorna från Säby gårds 1600-tal kanske inte finns, men lämningarna efter dem gör det. Vad sägs om att gå en guidad tur eller bara gå ut och upptäcka Järfällas natur självmant, sätta sig vid någonting som påminner om en fornlämning för att säga hej till våra förfäder eller få känna oss levande igen?

Omslagsbild: Peder Curman och Ingrid Kennerstedt Bornhall. Foto: Segen Meles